Personligt...

OBS! Det jag nu kommer skriva är mycket personligt och handlar om mig och mina, problem.. Jag varnar för att det kan vara rätt deppigt och fyllt med självömkan. Om du inte vill läsa om det, skippa detta inlägg.

I början på detta år fick jag min diagnos, dystymi. Mitt humör går upp och ner som en berg och dalbana, just nu är jag i en dal. När jag är uppe på "berget" känns allt bra, inget känns omöjligt, jag tar åt mig saker att göra, skaffar mig jobb, går med i föreningar med mera. När sedan dalen kommer blir allt för jobbigt, jag orkar inte göra det jag lovar att jag ska göra, jag orkar inte gå till jobbet (skulle jobbat idag, skyllde på migrän..) och så får jag dåligt samvete för att jag inte kan göra allt det där som jag lovat jag skulle göra. Till och med handarbetet kan kännas jobbigt... Försökte avsluta min harunisjal igår men allt blev bara fel så jag fick repa upp. Jag har massa projekt på g. 

• Sjalen..  

• mina regnbågsgardiner..

• kardandet av kid-mohair ullen jag köpte..

• jag måste tvätta ullen jag köpte (var säker på att jag beställt tvättad ull, men icke)..

• jag började virka ett par tofflor för ett tag sedan, dem är bara halvfärdiga..

• å så har jag min lilla "trädgård" som ska tas hand om

• en kompis från östersund kommer och hälsar på nästa vecka.. 

När jag är nere känns allt så grått, inget är roligt och jag har svårt att komma ihåg att jag kunnat se positivt på livet. När jag är uppe känns allt bra och jag kan inte komma ihåg hur hemskt det kändes där nere.. Min terapeut har semester, jag har flyttat så min psykiatriker har skickat en remiss till min nya vårdcentral och jag känner mig lite borttappad, mellan stolarna liksom. Mina mediciner fungerar inte som de ska heller, de hjälper mig inte att må bättre och sabbar min mage.. 

Har funderingar på att försöka bli sjukskriven från jobbet. Jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende och det kan vara riktigt påfrestande, inte bara de boende... Problemet är att när jag ringer och sjukanmäler mig så vet jag att det är svårt för dem att få in någon annan med kort varsel, vilket innebär att de får gå en kort hela dagen på grund av mig.

Jag har inget tålamod heller, jag tappar tålamodet med de boende, försöker genomlida det med ett leende på läpparna. Får dåligt samvete när jag inte kan stanna och prata med dem och höra hur de har det. Jag blir lätt stressad och får för mig att de andra i personalen inte tycker jag sköter mitt jobb, att jag är lat eller inte gör det jag ska. 


Jag har svårt att sova på nätterna och har därmed svårt att gå upp på morgonen.. Blä! Jag ska sluta klaga nu, ska försöka ta mig ur sängen och packa väskan. Ska hälsa på A i Göteborg i eftermiddag. Jag är så glad att jag har honom, han är bra på att trösta. 


Förlåt för mitt självömkande, men jag varnade er faktiskt!